Hur lever de pollinerande insekterna?
Pollinerade insekter lever lite olika beroende på vilken art det är. Gemensamt för de flesta är att de har ett ganska kort liv, oftast upp till ett år. Undantaget är bidrottningen hos honungsbina som kan leva 4-5 år och under den tiden lägga en halv miljon ägg.
Humlor finns i flera olika variationer med olika specialiseringar. De vaknar olika tidigt på året, har olika långa tungor och varierar i storlek. Dessa olika särdrag, eller specialiteter, hjälper humlorna att klara sig i konkurrensen om föda och boplatser. De är nischade och har sin plats i ekosystemet, precis som alla vilda växter och djur.
Tidigt om våren vaknar humledrottningen som har legat i dvala sedan sensommaren, då hon grävde ner sig i sandig jord efter att ha parat sig med en eller flera hanar. Efter sin långa vinterdvala är hon törstig och hungrig och det är viktigt att det finns blommor som erbjuder både nektar och pollen då hon vaknar. När hon återfått sina krafter börjar hon leta efter ett bo att lägga ägg och föda upp sina avkommor i. Hon är ganska kräsen när det kommer till bo, det måste vara någon form av hålighet och så pass bra att humlesamhället kan växa sig större och kraftigt. Olika sorters humlor har olika mål men flera sorter tar gärna ett övergivet musbo som redan är grävt och ombonat, andra väljer en lövhög, ett ihåligt träd, en gammal fågelholk eller en husvägg.
När humlan hittat ett passande bo gör hon en liten vaxurna som hon fyller med nektar och samlar pollen som hon tuggar ihop med honung. På pollenhögen lägger hon sina första ägg som hon sedan täcker över med vax och ruvar. För att kunna fortsätta samla energi behöver det finnas tillräckligt med nektarrika blommor i närheten, det måste gå fort att hämta nektar så att inte äggen fryser ihjäl då hon är iväg.
Efter några veckor är de första arbetarhumlorna färdiga. I början är de vita och ludna, sen får de sin färgsättning som är sortspecifik. Arbetarhumlorna är betydligt mindre än drottningen och får snart egna uppgifter som att ruva ägg, mata larver eller samla föda till boet. Under våren och försommaren växer sig samhället större. Runt midsommar föds de första nya drottningarna upp och de första hanarna kläcks ur obefruktade ägg. Drottningen har en speciell plats i sin kropp där hon sparat spermierna från då hon parade sig förra sommaren och hon kan bestämma om ett ägg ska befruktas eller inte. De nya drottningarna lämnar boet, parar sig och kryper ner i marken för att ligga i dvala till nästa vår. Den gamla drottningen dör men arbetarna och hanarna överlever några veckor till. Det är bara de nya drottningarna som överlever vintern. Nästa vår vaknar hon igen, efter cirka nio månaders dvala, och det börjar om.
Murarbiet är det bi man ser tydligast i de insekthotell man bygger, i alla fall de som har runda hål. Murarbiet är ett solitärt bi, som efter parningen föder upp sina avkommor själv och inte bor med andra. De första bina att komma ut ur boplatsen är hanarna (vilka kläcks ur obefruktade ägg), de vaktar honorna vid boplatsen eller de blommor som de vet att hon gillar. När honorna kommer söker de först efter nektar, parar sig och söker sedan ett bo att lägga sina ägg på. Ett djupt hål med släta väggar och slät öppning så att inte vingarna skadas är att föredra för murarbiet. Biet kryper in och lägger först upp ett förråd med pollen. Där lägger hon sitt första ägg, och fortsätter sedan bygga en mellanvägg av spott och jord. Därefter lägger hon ytterligare ett ägg vid en hög näringsrik pollen. Så bygger hon flera celler, i de yttersta cellerna läggs obefruktade ägg som blir hanar.
Det är tidigt på våren som honan lägger sina ägg, sedan dör hon. Efter några månader kläcks en larv som äter av förrådet, sedan förkuppar den sig och senare på våren har den ombildats till ett nytt murarbi. Den kryper ut och cirkeln sluts.
