Vägglus

En blodsugande plågoande som är 3-10 mm långa och lever av att suga blod - en del arter föredrar människoblod

Blodsugande plågoande

Vägglöss är inte löss utan 3–10 mm långa skinnbaggar. De lever i alla utvecklingsstadier av att suga blod och en del arter föredrar människoblod. De är kraftigt tillplattade uppifrån vilket gör att de under dagen kan gömma sig i trånga utrymmen för att om natten krypa fram och suga blod. De finner sitt offer med hjälp av människans utandningsluft och kroppsvärme.

Utseende och egenskaper

Vägglusens mundelar utgörs av ett par sammanfogade stiletter som bildar en grov matkanal och en tunn salivkanal. Stiletternas spetsar har små tänder med vars hjälp de sågar sig igenom hud och muskler tills de finner ett lämpligt blodkärl. Blodtrycket i kärlet fyller sedan automatiskt insekten med blod under tre till fem minuter.

Reproduktion

Vägglöss använder doftsignaler (feromoner) för att kommunicera om häckplatser, matställen och reproduktion.

Parningen kan tyckas aningen våldsam. Hanen sticker sin vassa penis genom honans hudskelett på en speciell plats på hennes buk och sprutar in sperma i hennes bukhåla. Därifrån transporteras spermierna via blodet till en lagringsplats varifrån de efterhand befruktar de ägg som utvecklas i äggstockarna.

Honan lägger sedan 3–5 ägg varje dag och hinner lägga närmare 500 ägg under sin livstid. Ur äggen kläcks nymfer som växer och ömsar skinn
5–6 gånger innan de är vuxna. Före varje hudömsning måste nymfen ha en rejäl måltid av blod.

Föda och fångst

Förutom från det blod den dricker får vägglusen den vätska den behöver från fuktigheten i luften där den lever. Vägglusbett kan påminna om myggbett men det är mycket individuellt hur människor reagerar på dem.

Vägglöss sprider inga sjukdomar men det är mycket besvärligt att bli av med dem. Det är därför viktigt att ta professionell hjälp av ett saneringsbolag så fort man upptäcker dem i bostaden.